Fy fan för dig
Om alla mina bekymmer hade du alltid en klok synpunkt.
Och från ingenstans, bytade du dig själv till annan nyans.
Du gick från att vara underbar, snäll och hjärtgod. Sen förlorade jag verkligen mitt tålamod.
Du förvandlades till en helt annan person. Du fick dig en elak ton.
Nu vänder du ryggen till när jag går förbi. Jag vet, jag är heller inte felfri.
Men jag gav dig allt mitt förtroende och du var den som vårt starka band brände.
När du står där ensam en dag, så kommer jag inte hjälpa dig att finna nya tag.
Du har gjort ditt val och mot dig kommer jag aldrig igen vara lojal.
Snälla?
Du skulle bara veta hur mycket jag älskar dig
Vi träffas mer sällan än vad solen har tittat fram den här sommaren.
Och ibland kan jag till och med glömma ljudet av ditt skratt, hur din röst låter när du disskuterar och blicken du ger mig som betyder "jag älskar dig".
När vi äntligen träffas roar jag mig med att studera ditt ansikte, ditt sätt att gå, leta fler och fler likheter mellan oss. Jag älskar känslan i magen jag får, när du berättar att livet går bra för dig. Jag har ju faktiskt oroat mig.
Och min favorit sysselsättning med dig är att hålla hårt om dig, lägga mitt huvud mot din bröstkorg och känna hur det vibrerar i mitt öra när du talar.
Jag kan inte förstå att det är minst en hel kontinent mellan oss. Men ändå bara ett samtal bort.
Du är så nära, men ändå så långt borta.
Och när du lämnat mig blir allt så oehört tomt.
I samma stund som jag ger dig min sista kram, ställer jag dig alltid frågan "Pappa, när ses vi igen?"
Jag önskar
Drar täcket lite närmre mig och håller hårt. Jag fryser inatt. Men egentligen tänker jag att det är du som trycker dig till intill mig.
Och jag måste tala med dig. Men jag undrar om vi kommer somna efter du hört vad jag har att säga.
Jag önskar att det var du som inte kunde somna utan mig bredvid.
Och jag önskar att jag var det sista du tänkte på innan du föll i sömn.
"Letar efter något att säga som kan ändra allt. Något mer än det jag redan sagt"
Du talar, men jag förstår inte.
Vi brukade kunna kommunicera med våra blickar.
Nu är det första gången jag håller din hand utan att känna rysningar längst armen.
Inget är som det brukade vara. Men allt skrämmer mig så. För du skapar känslor inom mig som jag aldrig stött på förr.
När du håller om mig lite hårdare för varje sekund vill jag att du ska släppa taget om mig.
Så jag kan gå vidare, helt och hållet. Med både själ och hjärta utan sår.
Och det skrämmer mig att du kommer ge mig ditt hjärta när det är försent.
Så det är nu eller aldrig. Hela mig, eller ingenting.
Och innan du bestämmer dig för att lämna mig. Försök då komma ihåg vad det var som fick dig att stanna och hålla kvar.
"Sandra?"
- Ja?
"Jag lovar att jag aldrig kommer lämna dig"
- Lovar du verkligen det?
Nu är du en sång som jag älskar att sjunga
Tänk alla gånger
För alla de nätter då du la brevid och var så sagolik.
Tänk alla gånger då tanken på dig nästan strypt mig och jag varit tvungen att gå ut för att finna luft.
För alla de gånger då vi valde vår lust framför förnuft.
Tänk alla gånger då du precis innan ska kyssa mig, har du bjudit på ett leende som är större än universum.
För alla de gånger jag fallit framför dig och blivit stum.
För alla de gånger som du givit mig ögonkast och sekunden senare överlevde jag en av så många hjärtattacker.
Tänk alla de gånger vi tittat på varandra och bara börjat skratta.
För all den glädjen mellan oss är vad som håller oss sammansatta.
Tänk alla de gånger jag hoppats på att ett mirakel skulle ske.
För alla bra skäl och dåliga grunder var det svårt att acceptera men enkelt att inse.
Tänk att människan som ger mig ont i hjärtat är den som får mig glad.
För alla gånger du givit mig rysningar längst min ryggrad.
Tänk att inte ens du och jag vet vad vi har.
För allt jag vet är att det är omöjligt, men ändå så väldigt underbar.
Tänk att när jag gått rundor och tillåtit mitt hjärta dunka för dig, så har du gjort allt för att komma över mig...
För jag vet till nästa kille, till nästa kärlek, till nästa gång. Så ska jag aldrig mer igen tro att allt är lika enkelt som en kärlekssång.
Du ska bara veta
Jag vet att du är rädd. Du kan inte dölja det, i vilken mössa du än är klädd.
Jag vet att det är skrämmande att tänka på dig och mig. Men berätta vad du känner, snälla säg.
Du la brevid och jag kände att det här var vår sista tid.
Men några dagar efteråt, stod du där med stilla läppar som sa "förlåt".
Förlåt för du inte visste vad som hände inom dig och din själ. Hjärtat viskade "Ingen fara" men mitt välmående skrek "farväl".
Jag har gett dig mitt tålamod och mitt hjärta. Snälla, låt mig inte en gång till få känna smärta.
Du ska veta att det är inte bara du som ligger sömnlös om natten. För i drömmen letar jag efter dig, det är ju du som är skatten.
Du ska veta att jag föll för dig hårt. Fan, varför ska du göra det här så jävla svårt?
Jag vet att du vill ha mig, ta då för dig.
Jag vet att det är mig du håller extra hårt om, du kanske vågar så småningom.
Du ska bara veta, att efter dig orkar jag snart inte längre leta.
Den där drömmen
Vi somnade snabbt för vi båda visste att drömmen var bättre än verkligheten. För där finns en rak väg. Inga stup, inga kurvor eller hinder. Så enkelt. Men här är det svårt att låta förnuftet tala och vägleda oss. Kärleken tar över våra liv och styr oss.
När jag vaknade på morgonen av solens strålar som smög sig in mellan gardinerna kände jag en varm hand hålla om min.
Jag visste då att du ville ha mig nära. Eller så drömde du fortfarande.
En bok på 300 sidor
Slutet var nära.
Jag hade kanske låtit ögonen dansa kring raderna för snabbt och inte riktigt förstått varje kapitel.
Men den var så spännande, så obegripligt bra.
Slutet, det kom.
Och när vi slog ihop boken ville jag öppna boken och läsa om den igen. Lite noggrannare denna gång.
Fast tryggheten fyllde min kropp när jag läste på sista sidan "Fortsättning följer..."
Vad som gör oss rädda
Han skulle aldrig ha kysst henne så djupt.
När hon tittade honom i ögonen blev hon rädd. Rädd för att han var den enda som kunde förblinda henne från allt ont.
Hon försvann så snabbt, men det var för att viljan nästan börja brinna.
Allt var rätt, varför blev det då så fel?
Finns det ingen bro så bygger man en. Det gäller bara att rita upp hur man vill att den ska se ut och hur den ska fungera. Sedan bygger man. Men innan ens dem hade börjat bygga så rasade det. Allt.
Inför alla dörrar
fast jag vill att du ska hålla min hand inför alla öppna dörrar.
Hålla om mig hårt och lite längre, då är jag nöjd. Väldigt nöjd.
Ikväll
Jag vill att du ska hålla om mig lite längre ikväll.
Fast jag vet om att kärleken vi har inte borde vara aktuell.
Jag låtsas och jag tror. Men vi är ju trots allt bara människor.
Men vi kan bli något större än en hemlighet. För det är ingen annan än du och jag som vet.
Vad som nu finns mellan oss, kan jag ej ifrån komma loss.
Lukten av dig finns kvar på min tröja, och det påminner mig om att vi har något som vi inte längre kan dölja.
Men inatt kunde jag inte släppa mina ögon från din blick, heller inte din hand när vi lämnade varandra och gick.
Åh, glädjen du bjuder på. Varje gång vi träffas undrar jag hur många skrattanfall jag kommer få.
Sanningen, den kom fram. Och inatt vill jag verkligen inte somna ensam.
Hos dig mår jag bra och din trygghet kommer jag aldrig bedra.
Hos dig måste jag vara, för hur ska jag annars morgondagen klara?
Hos dig kan jag skratta och vara Sandra. Och jag undrar varför du valde just mig, det finns ju så många andra..
Hos dig kan jag somna och känna mig säker. Tiden avgör om kärlekens sår läker.
Jag är ibland rädd för att drömma.
Men dig kommer jag aldrig glömma.
Nu kan jag inte gömma mig bakom skuggorna längre
Inuti mig. Jag försöker hitta de söndriga bitarna, få dem att passa. För det har varit oväder i mitt hjärta.
Och det spökar i min vilja.
Mina känslor och tankar vill jag ikväll lägga i mixern och trycka på "on". Köra några varv och sedan bygga upp allt igen.
Och mitt samvete. Det är bortblåst.
Vi delade på ett paket cigg, ute i solen. Allt var som förr, du och jag. Skrattet, pratet och skämten. Till och med kaffet smakade som förr. Det var bara en detalj som fattades men som jag inte saknade. Kärleken.
"Jag har gått vidare"
"Jag med"
Livet, jag är redo för dig nu.
Dem som lever i magen
Fan. Fan igen. Lite helvete också.
Att falla
Du är den lilla regndroppen som faller efter en outhärdlig torka.
Du är snön som faller då ett barn suttit inne hela vintern och längtat efter att få åka på sin pulka.
Du är lövet, som äntligen faller från den stora eken och flyger iväg för att möta höstens vackra charm.
Jag faller, snälla. Låt mig falla. För dig. För oss. För det vi kan skapa.
På en säker plats
Du har tagit mig med vinterns kalla storm.
Kanske är vi våren, som smyger på oss omedvetet. Vi hoppas, för vi vet att den kommer. Men inte när.
Kanske är vi som sommaren. För vi har en vilja och längtan efter frihet, nöjen och lycka.
Vi är en gnutta höst. Oro, ångest och krav.
Du sa när jag slog i huvudet idag "Var rädd om ditt huvud"
Då svarade jag "Men det viktigaste sitter i den vänstra delen av bröstkorgen. Skadar jag den, skadas alla jag håller där inne"
Men du. Du har en trygg och säker plats där.
Tankar
Ibland undrar jag om låtarna inte är menade för att "lyssna på idag, just nu, när jag mår såhär". Utan för att jag efter några år ska lyssna på dem och för att inte glömma mitt minne som jag hade med låten. Förstår du min tanke?
De som klarade det, de som fortfarande försöker och de som saknar.
Foto: Jag
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga
Du bad om sanningen och jag gav dig den.
Nu är du som hårdrock och jag är opera.
Vi är som två främlingar för varandra, fast vi nyss höll hand och skrattade.
Vi har sjukt galna minnen. Vi gjorde varandra galna, på ett bra sätt.
Vi utmanade varandra på Liseberg vem som vågade åka den farligaste karusellen flest gånger. Jag vann!
Eller när vi var i Danmark på en nöjespark, då tävlade vi igen. Fast då var det din tur att vinna. Jag hade feber kommer jag ihåg.
En kväll jag alltid kommer minnas är när vi började spela skitgubbe lite oseriöst vid klockan nio. Sen blev det seriöst och vi körde "skitgubbeturnering". Vi spelade tills klockan var 3-4 på natten. Jag vann, med 56-34. Tänk att jag minns vad reslutatet blev, haha.
Hela den sommaren kunde vi spela kort tills våra händer domnade. Du ville alltid spela "Chicago" för du var så bra på det, men det var inte jag. Min lillebror brukade vara med också.
Han sov på vårt rum en hel vecka den sommaren. Mina två favoritpojkar, det var ni.
Sommarperioden var vår bästa tid. Vi ville aldrig riktigt somna för vi kunde ligga och skratta hela natten eller bara prata. Eller spela kort, såklart.
Ingen kommer någonsin förstå vilken relation du och jag hade.
Nu är vi två främmande människor för varandra. Ibland är jag rädd för att tappa greppet om verkligheten bara för att det förflutna är så bra.
Skitsamma. Jag vet inte ens varför jag skrattar eller skriver om oss just nu. Jag vet inte var jag ska och jag inte vet var jag vill komma.
Men idag skulle vi inte ens känna igen varandra om vi möttes på stan. Trots det var en vecka sedan jag la i din famn.
Jag vet bara inte riktigt vad jag ska säga.
