Jag minns den natten då vi la nära varandra. Men det fanns en främmande avstånd mellan oss. Vi skrattade, men inte som förr. Vi rörde ej varandra, jag lät dina ögon studera mig. Men mina var fäst vid väggen. Jag vågade inte titta på dig.
Vi somnade snabbt för vi båda visste att drömmen var bättre än verkligheten. För där finns en rak väg. Inga stup, inga kurvor eller hinder. Så enkelt. Men här är det svårt att låta förnuftet tala och vägleda oss. Kärleken tar över våra liv och styr oss.  
När jag vaknade på morgonen av solens strålar som smög sig in mellan gardinerna kände jag en varm hand hålla om min.
Jag visste då att du ville ha mig nära. Eller så drömde du fortfarande.