Jag älskar när du kommer. Men jag hatar när du går.
Vi träffas mer sällan än vad solen har tittat fram den här sommaren.
Och ibland kan jag till och med glömma ljudet av ditt skratt, hur din röst låter när du disskuterar och blicken du ger mig som betyder "jag älskar dig".
När vi äntligen träffas roar jag mig med att studera ditt ansikte, ditt sätt att gå, leta fler och fler likheter mellan oss. Jag älskar känslan i magen jag får, när du berättar att livet går bra för dig. Jag har ju faktiskt oroat mig.
Och min favorit sysselsättning med dig är att hålla hårt om dig, lägga mitt huvud mot din bröstkorg och känna hur det vibrerar i mitt öra när du talar. 

Jag kan inte förstå att det är minst en hel kontinent mellan oss. Men ändå bara ett samtal bort.
Du är så nära, men ändå så långt borta.

Och när du lämnat mig blir allt så oehört tomt.

I samma stund som jag ger dig min sista kram, ställer jag dig alltid frågan "Pappa, när ses vi igen?"