Du vill ha någonting som du inte kan få. För dig är det lättare att vara ensam, svårare att vara två. 
Jag vet att du är rädd. Du kan inte dölja det, i vilken mössa du än är klädd. 
Jag vet att det är skrämmande att tänka på dig och mig. Men berätta vad du känner, snälla säg. 
Du la brevid och jag kände att det här var vår sista tid. 
Men några dagar efteråt, stod du där med stilla läppar som sa "förlåt". 
Förlåt för du inte visste vad som hände inom dig och din själ. Hjärtat viskade "Ingen fara" men mitt välmående skrek "farväl". 
Jag har gett dig mitt tålamod och mitt hjärta. Snälla, låt mig inte en gång till få känna smärta. 

Du ska veta att det är inte bara du som ligger sömnlös om natten. För i drömmen letar jag efter dig, det är ju du som är skatten. 
Du ska veta att jag föll för dig hårt. Fan, varför ska du göra det här så jävla svårt? 
Jag vet att du vill ha mig, ta då för dig. 
Jag vet att det är mig du håller extra hårt om, du kanske vågar så småningom. 

Du ska bara veta, att efter dig orkar jag snart inte längre leta. 

Jag tänker på henne som jag åkte tåg med varje dag i ett år. Hon som har ett leende av vitt guld och oändlig glädje. 
Jag minns när vi lärde känna varandra så befann hon sig i en stor sorg. Hennes älskade hade gått bort i en olycka. 
Jag tänker ofta på henne. Och varje gång fylls ögonen av tårar. Tårar som består av sårbarheten mitt hjärta känner för hennes enorma styrka. Hon skulle kunna bära hela världen, utan tvekan. 
Vi hade en rolig sommar. Många sömnlösa nätter. Vi dödade tiden med skratt och hyperventilation. 
Jag kände ofta igen mig i dig. Och på något sätt kände jag mig hedrad när du sa till mig
"Sandra, du var en av få som stannade kvar hos mig och höll mig kvar på jorden. Du tog mig tillbaka till verkligheten"
Jag lever på det varje dag. Dina ord. 

Vi har ingen kontakt idag, hon och jag. Men jag vet att hon klarar sig.
Världen är inte lika tung för henne som det är för andra.
En stor del av hennes värld försvann ju den dagen hennes älskade försvann ifrån henne. Förevigt.

Jag minns den natten då vi la nära varandra. Men det fanns en främmande avstånd mellan oss. Vi skrattade, men inte som förr. Vi rörde ej varandra, jag lät dina ögon studera mig. Men mina var fäst vid väggen. Jag vågade inte titta på dig.
Vi somnade snabbt för vi båda visste att drömmen var bättre än verkligheten. För där finns en rak väg. Inga stup, inga kurvor eller hinder. Så enkelt. Men här är det svårt att låta förnuftet tala och vägleda oss. Kärleken tar över våra liv och styr oss.  
När jag vaknade på morgonen av solens strålar som smög sig in mellan gardinerna kände jag en varm hand hålla om min.
Jag visste då att du ville ha mig nära. Eller så drömde du fortfarande. 

Jag vet att vår bok var 300 sidor lång. Jag blev orolig när jag var på sida 240.
Slutet var nära.
Jag hade kanske låtit ögonen dansa kring raderna för snabbt och inte riktigt förstått varje kapitel.
Men den var så spännande, så obegripligt bra.
Slutet, det kom.  
Och när vi slog ihop boken ville jag öppna boken och läsa om den igen. Lite noggrannare denna gång.
Fast tryggheten fyllde min kropp när jag läste på sista sidan "Fortsättning följer..."

Han tyckte att hon var skrämmande. Det hon skapade inom honom var skrämmande och han visste inte hur han skulle hantera det så han valde den enklaste vägen, men även den som gjorde mest ont.
Han skulle aldrig ha kysst henne så djupt.

När hon tittade honom i ögonen blev hon rädd. Rädd för att han var den enda som kunde förblinda henne från allt ont.
Hon försvann så snabbt, men det var för att viljan nästan börja brinna. 
Allt var rätt, varför blev det då så fel? 

Finns det ingen bro så bygger man en. Det gäller bara att rita upp hur man vill att den ska se ut och hur den ska fungera. Sedan bygger man. Men innan ens dem hade börjat bygga så rasade det. Allt.


 

"Vad jag bryr mig om är att se om allt i slow-motion när du går sönder inuti.
Så som jag gjorde nyss.
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig.
Även om jag inte kommer tillbaka till dig"

Håkan Hellström - Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

"Har du saknat mig?"

"Ja"