När vet man att man har mer förflutet än framtid?

Slutprojekt del 1 i fotografisk bild C

Denna fotograferingen var egentligen menat till mitt enda slutprojekt men min lärare älskade bilderna så jag gjorde ett projekt till. Min fina syster.

"Vad står på? Varför faller tårar från dina ögon?"

"En nära vän lämnade jorden idag och kommer aldrig tillbaka"

"Vem då?!"

"Kärleken"

Och mitt i en storm full av berusade människor, hörde vi den hårt dunkande musiken och flera glas som skålade glatt s(t)up i kvarten. 
Det var precis då vi insåg. Vi skulle nog inte dela våra liv med varandra längre, du och jag.

En kärleksromans är som en luftfylld ballong. Det krävs en nål, så spricker den.

Något jag stött på mycket på senare tider är människors vrede. På hur relationer skapar stek het glöd som förvandlas till en brinnande eld på några seknder. Jag är fullt medveten om att jag inte kan göra en större skillnad på människors syn på relationer, kärlek och livet. Men tänk att du har ETT liv. Se att varje gång du vill bli sur är ett livsavgörande val. Tänk "behöver jag bli arg över denna grejen? Är det på liv eller död?" Oftast kommer man fram till svaret "Nej". Försök klura ut om det är ett problem ni har, är det ett problem finns det en lösning. Finns det ingen lösning, så är det inget problem. Och för guds skull, prioritera de stunderna du måste bli arg. Prioritera is the big word! Fundera ut på vad du vinner på att bli arg. Fundera sedan ut vad du vinner på att vara glad istället. Glädje, det är väl det bästa priset?
Tänk att du har en ryggsäck. Att varje gång du bli arg läggs en tung sten i ryggsäcken, som du ska bära varje sekund, hela dagen, hela livet. Men efter varje gång du skiter i att bli arg, försvinner en sten från ryggsäcken. Den blir ju lättare att bära till slut.
Jag personligen, har förändrats som tusan genom att tänka såhär. Tänka djupt varje gång jag velat sura och skrika. Tro mig, min ryggsäck har varit omöjlig att bära förut. Men nu känner jag knappast av den.
Visst, jag tänker också i dumma banor ibland. Vem gör inte det? Men jag har lärt mig att prioritera mina utbrott.
Jag har lärt mig att inte vara bitter. Jag vill inte bära på bitterheten och vara arg för en bagatell.
Tänk. Du har två val. Antingen väljer du att vara arg eller glad. Det är ditt val.

Modell: Tove Persson.
Foto: Jag.

Och innan han tog sitt sista andetag sa han till sina två barn
"Jag kämpade bara för er skull, glöm aldrig det"

Jag och hans son har känt varandra i flera år. Jag minns hans far som jordens gladaste människa.
Hans djupa skratt och enorma hjärta var hans största gåva.
Den gåvan fick hans barn ta del av tills igår.
Men det stannar i deras hjärtan föralltid.

Och jag lider med dig, min vän. Jag lider med dig

Jag älskar när du kommer. Men jag hatar när du går.
Vi träffas mer sällan än vad solen har tittat fram den här sommaren.
Och ibland kan jag till och med glömma ljudet av ditt skratt, hur din röst låter när du disskuterar och blicken du ger mig som betyder "jag älskar dig".
När vi äntligen träffas roar jag mig med att studera ditt ansikte, ditt sätt att gå, leta fler och fler likheter mellan oss. Jag älskar känslan i magen jag får, när du berättar att livet går bra för dig. Jag har ju faktiskt oroat mig.
Och min favorit sysselsättning med dig är att hålla hårt om dig, lägga mitt huvud mot din bröstkorg och känna hur det vibrerar i mitt öra när du talar. 

Jag kan inte förstå att det är minst en hel kontinent mellan oss. Men ändå bara ett samtal bort.
Du är så nära, men ändå så långt borta.

Och när du lämnat mig blir allt så oehört tomt.

I samma stund som jag ger dig min sista kram, ställer jag dig alltid frågan "Pappa, när ses vi igen?"

När jag sitter där i min ensamhet hör jag dina bestämda steg upp för trappan.
Du möter min blick och stänger dörren.
"Du? Vet du vad?"
Orden som kommer från din röst lägger sig som bomull kring mitt hjärta.
Gruset på golvet kittlar mig under fotsulan medans jag ställer mig upp och känner din varma famn runt mig.
Jag låter musiken i bakgrunden fylla ut tystnaden och tala för mig. Min bröstkorg dunkar hårdare och det känns som att mitt hjärta snart ligger i dina händer.
Jag måste gå ut, jag klarar inte av att möta din blick.
Nattens kalla vind slår till mig med tanken av att det här är på riktigt nu. Jag står där barfota i min vita långklänning och jag hör hur du går emot mig, jag undrar om du tror att jag är ledsen. Jag ser nog ganska ledsen ut.
Vi står där på gatan, det enda ljus vi får ta del av är gatulamporna, det känns som vi är dom enda som är vakna. Bara du och jag.
Och vad jag har kämpat för i en evighet, vad alla mina texter handlat om och mina dagdrömmars huvudperson är precis bakom mig. Så jag tar ett djupt andetag och springer emot dig. Du fångar mig och vi låter våra luktsinnen studera varandras halsar bara för att vara säker på att det verkligen är den andra.
"Jag älskar dig"

Det är verkligen på riktigt nu.

Hur hamnade vi här?
Jag var ju beredd på att släppa allt. 
Jag stod påklädd i min skyddsutrustning, färdig för att kämpa mot alla känslor som stred mot mig.
Men du fick mig att känna mig naken. Endast iklädd med ett bultande hjärta. 

Stämningen är på högre nivå än sången. Men alla verkar skrika det högsta dom kan. 
Alla ungdomar klädda med vita hattar som sprungit rundor på stan hade tur med vädret idag. Inte en regndroppe.
"So make the best of this test and don't ask why, it's not a question but a lession lern in time" kommer ur minst tjugo onyktra munnar när vi sitter här kring bordet. Och han med gitarren i sin famn. Det gör inget att dom som fått för mycket i sig sjunger fel. 
Det vibrerar i både bord, stolar och huvudet, men mest i hjärtat. Jag är så glad för min väns skull. Min finaste vän. 

Det här är lycka. På hög nivå. Och jag kan knappt vänta ett år till, för då är det min tur.

När vi satt kring bordet som var uppdukat med en god sallad och nybakat fullkornsbröd. Solen var vårt trevligaste sällskap, då utbrast hon:
- Fy fan vad underbart.

Jag ligger i sängen och lyssnar till vindens hårda lek.

För första gången tittar jag på dig utan att veta vad du säger. 
Du talar, men jag förstår inte. 
Vi brukade kunna kommunicera med våra blickar.
Nu är det första gången jag håller din hand utan att känna rysningar längst armen.