När jag sitter där i min ensamhet hör jag dina bestämda steg upp för trappan.
Du möter min blick och stänger dörren.
"Du? Vet du vad?"
Orden som kommer från din röst lägger sig som bomull kring mitt hjärta.
Gruset på golvet kittlar mig under fotsulan medans jag ställer mig upp och känner din varma famn runt mig.
Jag låter musiken i bakgrunden fylla ut tystnaden och tala för mig. Min bröstkorg dunkar hårdare och det känns som att mitt hjärta snart ligger i dina händer.
Jag måste gå ut, jag klarar inte av att möta din blick.
Nattens kalla vind slår till mig med tanken av att det här är på riktigt nu. Jag står där barfota i min vita långklänning och jag hör hur du går emot mig, jag undrar om du tror att jag är ledsen. Jag ser nog ganska ledsen ut.
Vi står där på gatan, det enda ljus vi får ta del av är gatulamporna, det känns som vi är dom enda som är vakna. Bara du och jag.
Och vad jag har kämpat för i en evighet, vad alla mina texter handlat om och mina dagdrömmars huvudperson är precis bakom mig. Så jag tar ett djupt andetag och springer emot dig. Du fångar mig och vi låter våra luktsinnen studera varandras halsar bara för att vara säker på att det verkligen är den andra.
"Jag älskar dig"

Det är verkligen på riktigt nu.