Mitt i stadens kalla vind, vill jag känna din varma hand mot min kind
Jag skulle nog inte låtit dig döda mig med din blick. Men bara för ikväll får du göra det igen
Sanningen är just nu den som svider i hjärtat men som i hjärnan bedövar alla tankar, allt hopp. För en stund.
Vi stängde dörren bakom oss, då var jag din. Jag lät dig ligga nära mig. Lite för nära. För du la dig i mitt hjärta.
Jag vet nu varför du inte vågade öppna dörren. Och jag tackar dig för din ärlighet.
Men låt inte livets motljus skrämma dig. Du är starkare än så, min vän. Livet kan inte alltid bara ses i medljus, för motljuset dyker också upp.
Och då måste du lära dig att inte låtas skrämmas av motljuset, försök uppskatta det istället. För det gör jag.
Hade vi inte hade haft motgångar i livet hade vi inte uppskattat alla våra medgångar. Vi måste misslyckas för att lyckas. Och hade vägen varit rak och enkel till sitt mål och sin vilja, så tror jag inte att vi hade velat ha det så mycket. Jag tror vi behöver kämpa för att vi själva ska inse att vi vill det här.
Ge mig nycklen till din dörr..
Inför alla dörrar
fast jag vill att du ska hålla min hand inför alla öppna dörrar.
Hålla om mig hårt och lite längre, då är jag nöjd. Väldigt nöjd.
Ikväll
Jag vill att du ska hålla om mig lite längre ikväll.
Fast jag vet om att kärleken vi har inte borde vara aktuell.
Jag låtsas och jag tror. Men vi är ju trots allt bara människor.
Men vi kan bli något större än en hemlighet. För det är ingen annan än du och jag som vet.
Vad som nu finns mellan oss, kan jag ej ifrån komma loss.
Lukten av dig finns kvar på min tröja, och det påminner mig om att vi har något som vi inte längre kan dölja.
Men inatt kunde jag inte släppa mina ögon från din blick, heller inte din hand när vi lämnade varandra och gick.
Åh, glädjen du bjuder på. Varje gång vi träffas undrar jag hur många skrattanfall jag kommer få.
Sanningen, den kom fram. Och inatt vill jag verkligen inte somna ensam.
Hos dig mår jag bra och din trygghet kommer jag aldrig bedra.
Hos dig måste jag vara, för hur ska jag annars morgondagen klara?
Hos dig kan jag skratta och vara Sandra. Och jag undrar varför du valde just mig, det finns ju så många andra..
Hos dig kan jag somna och känna mig säker. Tiden avgör om kärlekens sår läker.
Jag är ibland rädd för att drömma.
Men dig kommer jag aldrig glömma.
"Hejdå"
Så därför säger jag "vi ses" istället.
Du lärde mig koka snabbmakaroner
När jag hör låtarna, åker förbi de speciella ställena med buss eller står i köket tänker jag på dig. På oss.
För du och jag har våra låtar, vi åkte alltid buss till stan, gjorde helt sjuka grejer tillsammans. Och du lärde mig koka makaroner.
Det är dem där smågrejerna i vardagen som påminner mig om den gamla tiden vi hade.
Men jag undrar samtidigt hur det hade sett ut idag om saker inte skett som det skedde. Hade vi fortfarande varit lika beroende av varandra, hade vi fortfarande umgåtts dagligen eller hade vi bott i vår drömlägenhet som vi drömde om?
Det är helt cp att tänka så. Så jag slutar med det.
Jag vet bara att saker och ting händer av en anledning. Och även om vi inte pratar lika mycket nu som då, vet jag ändå var jag kan hitta dig. Jag vet att jag kan bläddra till "Michelle Andersen" i min telefonbok och trycka på "ring". Jag vet att vi tar fram varandras barnsliga sidor hos varandra och samtidigt kan vi gråta hos varandra.
Vi vet allt om varandra och vi har inget att skämmas över. Det är skönt att känna så.
Jag kommer till och med ihåg alla våra smeknamn som vi kallade varandra.
Vem vet vad framtiden har att erbjuda?
Jag tänkte faktiskt gå ut ur min dörr, gå en meter så är jag i din hall. Och äta dina nybakade scones precis varje morgon. Låna dina kläder nära mina är smutsiga, ligga i din soffa när min inte är lika skön längre och låna din famn när jag behöver den.
Jag vet iallafall att jag kan klicka på "ring"
Jag älskar dig. Föralltid
Nu kan jag inte gömma mig bakom skuggorna längre
Inuti mig. Jag försöker hitta de söndriga bitarna, få dem att passa. För det har varit oväder i mitt hjärta.
Och det spökar i min vilja.
Mina känslor och tankar vill jag ikväll lägga i mixern och trycka på "on". Köra några varv och sedan bygga upp allt igen.
Och mitt samvete. Det är bortblåst.
Vi delade på ett paket cigg, ute i solen. Allt var som förr, du och jag. Skrattet, pratet och skämten. Till och med kaffet smakade som förr. Det var bara en detalj som fattades men som jag inte saknade. Kärleken.
"Jag har gått vidare"
"Jag med"
Livet, jag är redo för dig nu.
Dem som lever i magen
Fan. Fan igen. Lite helvete också.
Häromdagen
Jag är anledningen till varför hon nått botten. Hon har inte längre spring i sina ben, längtar inte efter vad framtiden har att erbjuda, heller ingen anledning att andas utan dig. Och allt är pågrund av mig.
Förlåt. Det var inte meningen.
