När jag hör låtarna, åker förbi de speciella ställena med buss eller står i köket tänker jag på dig. På oss.
För du och jag har våra låtar, vi åkte alltid buss till stan, gjorde helt sjuka grejer tillsammans. Och du lärde mig koka makaroner.
Det är dem där smågrejerna i vardagen som påminner mig om den gamla tiden vi hade.
Men jag undrar samtidigt hur det hade sett ut idag om saker inte skett som det skedde. Hade vi fortfarande varit lika beroende av varandra, hade vi fortfarande umgåtts dagligen eller hade vi bott i vår drömlägenhet som vi drömde om?
Det är helt cp att tänka så. Så jag slutar med det.
Jag vet bara att saker och ting händer av en anledning. Och även om vi inte pratar lika mycket nu som då, vet jag ändå var jag kan hitta dig. Jag vet att jag kan bläddra till "Michelle Andersen" i min telefonbok och trycka på "ring". Jag vet att vi tar fram varandras barnsliga sidor hos varandra och samtidigt kan vi gråta hos varandra.
Vi vet allt om varandra och vi har inget att skämmas över. Det är skönt att känna så.
Jag kommer till och med ihåg alla våra smeknamn som vi kallade varandra.


Vem vet vad framtiden har att erbjuda?
Jag tänkte faktiskt gå ut ur min dörr, gå en meter så är jag i din hall. Och äta dina nybakade scones precis varje morgon. Låna dina kläder nära mina är smutsiga, ligga i din soffa när min inte är lika skön längre och låna din famn när jag behöver den.

Jag vet iallafall att jag kan klicka på "ring"


Jag älskar dig. Föralltid