Jag mötte henne häromdagen. Jag kände skuld för hennes tugna steg, svullna kinder och blicken som var fäst vid marken. Det var vackert väder men hon uppskattade inte det.
Jag är anledningen till varför hon nått botten. Hon har inte längre spring i sina ben, längtar inte efter vad framtiden har att erbjuda, heller ingen anledning att andas utan dig. Och allt är pågrund av mig.
Förlåt. Det var inte meningen.