Det skrämmer mig att vi kanske blivit dem som aldrig kommer få vara. Vi kanske stannar i drömmarna och håller oss trygga där.
Sanningen är just nu den som svider i hjärtat men som i hjärnan bedövar alla tankar, allt hopp. För en stund.
Vi stängde dörren bakom oss, då var jag din. Jag lät dig ligga nära mig. Lite för nära. För du la dig i mitt hjärta.
Jag vet nu varför du inte vågade öppna dörren. Och jag tackar dig för din ärlighet.
Men låt inte livets motljus skrämma dig. Du är starkare än så, min vän. Livet kan inte alltid bara ses i medljus, för motljuset dyker också upp.
Och då måste du lära dig att inte låtas skrämmas av motljuset, försök uppskatta det istället. För det gör jag.
Hade vi inte hade haft motgångar i livet hade vi inte uppskattat alla våra medgångar. Vi måste misslyckas för att lyckas. Och hade vägen varit rak och enkel till sitt mål och sin vilja, så tror jag inte att vi hade velat ha det så mycket. Jag tror vi behöver kämpa för att vi själva ska inse att vi vill det här.


Ge mig nycklen till din dörr..