Du bad om sanningen och jag gav dig den.
Nu är du som hårdrock och jag är opera.
Vi är som två främlingar för varandra, fast vi nyss höll hand och skrattade.
Vi har sjukt galna minnen. Vi gjorde varandra galna, på ett bra sätt.
Vi utmanade varandra på Liseberg vem som vågade åka den farligaste karusellen flest gånger. Jag vann!
Eller när vi var i Danmark på en nöjespark, då tävlade vi igen. Fast då var det din tur att vinna. Jag hade feber kommer jag ihåg.
En kväll jag alltid kommer minnas är när vi började spela skitgubbe lite oseriöst vid klockan nio. Sen blev det seriöst och vi körde "skitgubbeturnering". Vi spelade tills klockan var 3-4 på natten. Jag vann, med 56-34. Tänk att jag minns vad reslutatet blev, haha.
Hela den sommaren kunde vi spela kort tills våra händer domnade. Du ville alltid spela "Chicago" för du var så bra på det, men det var inte jag. Min lillebror brukade vara med också.
Han sov på vårt rum en hel vecka den sommaren. Mina två favoritpojkar, det var ni.
Sommarperioden var vår bästa tid. Vi ville aldrig riktigt somna för vi kunde ligga och skratta hela natten eller bara prata. Eller spela kort, såklart.

Ingen kommer någonsin förstå vilken relation du och jag hade.
Nu är vi två främmande människor för varandra. Ibland är jag rädd för att tappa greppet om verkligheten bara för att det förflutna är så bra.

Skitsamma. Jag vet inte ens varför jag skrattar eller skriver om oss just nu. Jag vet inte var jag ska och jag inte vet var jag vill komma.
Men idag skulle vi inte ens känna igen varandra om vi möttes på stan. Trots det var en vecka sedan jag la i din famn.

Jag vet bara inte riktigt vad jag ska säga.