Jag tänker på henne som jag åkte tåg med varje dag i ett år. Hon som har ett leende av vitt guld och oändlig glädje. 
Jag minns när vi lärde känna varandra så befann hon sig i en stor sorg. Hennes älskade hade gått bort i en olycka. 
Jag tänker ofta på henne. Och varje gång fylls ögonen av tårar. Tårar som består av sårbarheten mitt hjärta känner för hennes enorma styrka. Hon skulle kunna bära hela världen, utan tvekan. 
Vi hade en rolig sommar. Många sömnlösa nätter. Vi dödade tiden med skratt och hyperventilation. 
Jag kände ofta igen mig i dig. Och på något sätt kände jag mig hedrad när du sa till mig
"Sandra, du var en av få som stannade kvar hos mig och höll mig kvar på jorden. Du tog mig tillbaka till verkligheten"
Jag lever på det varje dag. Dina ord. 

Vi har ingen kontakt idag, hon och jag. Men jag vet att hon klarar sig.
Världen är inte lika tung för henne som det är för andra.
En stor del av hennes värld försvann ju den dagen hennes älskade försvann ifrån henne. Förevigt.